Vi strävar mot samma mål – vi som samlats i rummet. Vi vill förändra och förbättra, tydliggöra stadsnaturens nytta för människor. Vi vill hitta sätt att ta hand om stadsnaturen samtidigt som vi vill att fler ska ha möjlighet att använda den för idrott och friluftsliv. Trots att vi knappt svalt morgonkaffet vibrerar rummet av engagemang och vilja att dela med sig av kunskap och ta nästa steg i vår gemensamma process för djupare kunskap och handlingskraft. Tilliten och den tillåtande andan märks tydligt i lärandegruppen då det är nära till skratt. Runt bordet sitter offentlig sektor på lokal och regional nivå, och representanter för markägare och flera idrotts- och friluftslivsorganisationer. När vi fyllt på med gott fika och det stora bordet är riggat med material – kartor, post-its, pennor i många färger, självhäftande pluppar, blädderblock, datorer – inleder jag och Karin dagens samkunskapande möte.
Stökiga hållbarhetsutmaningar kräver att vi hjälps åt, att vi lägger fram all kunskap som finns, vetenskaplig som erfarenhetsbaserad, och tittar på helheten tillsammans från alla möjliga håll:
- Vad vet vi om den här stadsnaturen? Om dess ekologi och hur landskapet används? Om utmaningarna – sårbarhet, konflikter, miljöförändringar?
- Hur kan vi stödja de som använder området för idrott och friluftsliv att samtidigt stödja dess natur?
- Hur stärker vi förmågan att hantera framtida förändringar, både långsamma och snabba?
Vår lärandegrupp vill bidra till en bättre hantering av den stökiga utmaning som ett hållbart idrotts- och friluftsliv i stadsnära, mångfunktionella landskap innebär.
Utmaning som växer
Poängen med samkunskapande är att deltagarna genom sina olika utgångspunkter berikar den gemensamma kunskapen. När vår process startade fick vi berätta för varandra vad vi kunde bidra med. Den breda kunskapen och engagemanget i rummet blev tydlig, men också olikheterna – utmaningen vi skulle arbeta med växte ju fler perspektiv som presenterades. Deltagarnas olikheter är en generell utmaning – vi kommer till mötena med olika agendor och representerar olika organisationer, roller, ansvarsområden och intressen. Jag som forskare är där med min forskningsagenda och representerar mitt forskningsfält och mitt universitet och jag deltar på betalt arbetstid. I många processer som jag deltagit i medverkar många aktörer utifrån ett ideellt engagemang och på sin fritid. Det är en praktisk utmaning (till exempel att förlägga möten dagtid eller kvällstid), men också en grundläggande ojämlikhet. En annan viktig skillnad är att några av deltagarna ofta har formellt, till och med lagstadgat, ansvar för frågorna som diskuteras, medan andra inte har det ansvaret. Också möjligheten att agera utifrån diskussionernas resultat skiljer sig åt mellan deltagarna. Vem har makten, rätten, pengarna och viljan? Många gånger har det visat sig att det ofta finns mer utrymme och möjligheter till förändring än som först trotts, särskilt i samarbeten där aktörer kan komplettera varandra och överkommer olikheter för att nå gemensamma mål.
What is in it for you?
En av de största svårigheterna när ett samkunskapande startar är bjuda in till en process som trots mångfalden av medverkande är relevant för alla deltagare. Svaret på ”What is in it for you?” styr om de inbjudna deltagarna tycker det är värt att lägga sin tid på.
När olika kunskaper ska mötas, är det viktigt att deltagarna är beredda att gå utanför sin trygghetszon för att utbytet ska underlättas. Det finns ju oändligt många lärstilar och sätt att utbyta kunskap, som inte är utformade enligt principen ”en person talar utifrån en powerpointpresentation, övriga lyssnar och ställer sedan frågor”. I vår nuvarande process var besöket ute i landskapet vi arbetade med, ett mycket viktigt tillfälle för att uppleva och reflektera tillsammans utifrån det vi såg. Landskap ser olika ut beroende på vems glasögon du har, jordbrukarens, golfspelarens, fågelskådarens eller hållbarhetsforskarens. Men, än mer intressant är de gemensamheter som ofta hittas.
Ska vi tillsammans arbeta fram nya lösningar, behöver vi våga prova nya sätt att kommunicera och mötas. Låna varandras glasögon!
Simhopp från tio meter
När jag för några år sedan involverade konstnärer i en samkunskapande process, var det som att göra ett simhopp från 10 meter för första gången. Vi landade så småningom mjukt, men det var ett sammanhang mycket långt utanför min trygghetszon som ung forskare. Idag är jag övertygad om att vi aldrig hade fått fram det tillitsfulla utbytet och djupa berättelserna om inte deltagarna hade överraskats och guidats genom uppgiften att med hjälp av olika material skapa ett konstverk av sin gemensamma situation. Därför glädjer det mig att konstnärer idag allt oftare är en del av samkunskapande projekt, till exempel för att möjliggöra en bredare inkludering i stadsutvecklingsprojekt.
Den roll som konstnärerna fick i projektet var att underlätta (facilitera) kommunikationen. Betydelsen av facilitering kan inte underskattas. En facilitator har ansvar för och leder processen, men gör det i samarbete med den/de som har ansvar för innehållet. Det sistnämnda kan vara en projektledare, en forskare, en arbetsgrupp eller hela deltagargruppen. Som forskare i samkunskapande behöver jag fokusera på innehållet, kanske samlar jag data genom att notera det som sägs, kanske identifierar jag nya frågor eller bidrar med ut-zoomningar, synteser och kritiska reflektioner. Därför behöver jag Karin i lärandegruppen, som med värme, humor och en palett av verktyg ser till att vår gemensamma process fortskrider – att tilliten är hög, att de viktiga temana diskuteras, att oklarheter nystas upp, att alla kommer till tals, att dagordningen uppdateras om det behövs mer tid eller en paus, att alla deltagare är med på banan osv osv.
Förväntningar på forskaren i rummet
Men, vad kan en forskare bidra med i en sån här process? Vad kan förväntas? Under mina år i samkunskapandets tjänst har jag fått lära mig hantera förväntningarna på forskaren i rummet. Ibland har jag mötts av en uttalad eller underförstådd förväntan att forskaren har svaren, kan förklara hur det egentligen är och vad som är rätt att göra. Jag kliver då bestämt ned från ”elfenbenstornet” och menar att vi endast kan hantera dessa frågor tillsammans i samkunskapande processer. Utifrån min forskarroll kan jag bidra med information om nuvarande kunskapsläge – vad forskningen säger och inte säger. Jag har möjlighet att reflektera fritt utanför många andra deltagares ramar, och ibland ha ett besvärligt kritiskt förhållningssätt. Jag kan bidra med helikopterperspektivet och ständigt lägga till perspektiv. Jag kan också följa processen och kontinuerligt utvärdera till exempel lärandet.
Samkunskapande processer är ofta krångliga, oförutsägbara och tidsödande. Så vad ger forskning knuten till sådana processer, utöver det som andra metoder – som intervjuer, enkäter och traditionell följeforskning utan aktivt deltagande – ger? I frågan gömmer sig en grundläggande fråga om hur forskaren ser på sin roll i samhället.
Jag ser det som min uppgift att utifrån vetenskaplig kunskap och metodik vara en del av det förändringsarbete som dagens samhällsutmaningar kräver – att vara med och ta fram och testa nya arbetssätt och lösningar. Det är inte alla forskare som delar den synen på forskarens roll.
Min forskning syftar till vara med och utveckla bättre sätt att planera för och förvalta stadsnära natur så att de nyttor den kan ge med kommer så många som möjligt till del. Den är utmaningsdriven och baseras på ett samhällsbehov, frågan är formulerad utifrån något som samhället behöver hjälp att förändra nu. För att kunna vara med i förändringsarbetet behöver jag i min tur hjälp av andra aktörer som arbetar med eller är engagerade i utmaningen. De kan tala om för mig vad för kunskap som saknas, vilka svårigheter eller outforskad potential som finns. De hjälper mig att relevanssäkra min forskning – att den är användbar. Ofta är den samkunskapande processen en del av den data som jag använder. Den kan också utgöra en möjlighet att testa preliminära resultat och därmed utveckla dem vidare. De samkunskapande processerna ger mig möjlighet att vara i ständig dialog med de utmaningar som jag beforskar. Jag tar även med mig samkunskapandet in i min undervisning, där studenterna i nära samarbete med samhällsaktörer tränas i nyckelkompetenser som behövs för att kunna arbeta utmaningsdrivet i hållbar stadsutveckling.
Samtidigt är mitt uppdrag som forskare att generera ny kunskap som är internationellt relevant inom forskningsfältet – generella rön, utveckling av teori och forskningsmetod och nya forskningsfrågor – och att göra det genom att publicera vetenskapliga artiklar. En samkunskapande process diskuterar inte nödvändigtvis frågor som är relevanta sett från forskningens framkant.
Genom att min forskning är samkunskapande gör jag troligen avkall på den absoluta forskningsfronten, men utgör istället en brygga mellan denna och det praktiska förändringsarbete som hållbar utveckling kräver.
Finansärer av forskning inom hållbar utveckling är idag väl medvetena om behovet av samkunskapande. Det är mycket tydligt i texterna som beskriver nya utlysningar. Men, det är fortfarande mycket kvar att göra för att skapa fungerande former för hur sådana processer kan stödjas. Det behövs också en större medvetenhet om de kompromisserna samkunskapande inom forskningsprojekt för med sig. Att ett projekt format kring samkunskapande behöver vara mycket mer flexibelt och tillåta en större grad av fritt utforskande än andra typer av projekt. Vad som troddes vara relevant när projektet formulerades, är kanske inte det mest relevanta när deltagarna i processen tar tag i frågeställningarna. Jag är också helt beroende av att aktörerna ser nyttan med processen och väljer att prioritera den framför andra åtaganden. I en budget för samkunskapande forskning ska förutom tid till datainsamling, analys och publicering, också rymmas resurser i form av tid och kompetens för att samordna, driva och facilitera processen i sig. Vi vet alla att nätverkande och samordning behöver tid och ibland går väldigt långsamt. För mig som forskare innebär det att jag har mindre forskningstid och publicerar färre artiklar och det är fortfarande den viktigaste måttstocken inom akademin. Det lärande som sker hos alla deltagare under de samkunskapande mötena och aktiviteterna är ofta betydligt svårare att redovisa.
En av många brobyggare i kunskapens landskap
Under mötet har vi försökt håll många tankar i huvudet samtidigt – olika friluftslivsaktiviteter och ekologiska värden och sårbarheter – på olika platser i landskapet. Karin har varsamt lett oss framåt, i en blandning av planerade och spontana steg, med ett öra och öga mot mig för att hålla riktningen mot det vi tror är ett mer hållbart, mångfunktionellt landskap. Vi avslutar med en nästa-steg-diskussion, alla vill bidra på något sätt – ett kvitto på att processen alltjämt är relevant även om vi bidrar på väldigt olika sätt. Deltagarna droppar av i jakt på lunch och andra åtaganden under eftermiddagen. Karin och jag fotograferar whiteboards, kartor och post-its, samlar ihop material, gör back-ups, reflekterar över innehåll och process, bokar tid för avstämning och dukar av urdrukna koppar och smuliga fat. Jag är helt slut, men det är precis här jag vill vara – en av många brobyggare i kunskapens landskap.
Sara Borgström
Docent i Hållbar stadsutveckling vid KTH och i Mistra Sport & Outdoors-temat Hållbar användning av mark och vatten
Mistra Sport and Outdoors 